mongobongo

... av mitt liv fick jag i fredags eftermiddag, när jag står på jobbet, och någon bakom mig säger; "Nämen hej, Nina!", får seriöst hjärtsnörp och vänder mig om. Vem står där om inte en av killarna som jag gick i lågstadiet med. En av dessa killar som gjorde mina 5 första år i skolan till ett helvete, en av dessa killar som jag fortfarande blir rädd för när jag ser.

Är det normalt? Antagligen....

Andra dagen på mitt nya jobb, när jag satt och började på min tidrapport, så ser jag två namn, två killar som jag som sagt gick i lågstadiet med. Jag blir rädd och kollar på Hanna. Hon berättar att de har jobbat där i sommar. Som tur är får jag höra att båda dessa killar har fått sparken!!

Men i fredags står ändå en av dem där. Han hade tydligen glömt fylla i sin tidrapport. Han är där i mindre än 10 minuter, men jag flyr in på personalrummet och står därinne med andan i halsen och axlarna uppe vid öronen.

FYFAN säger jag bara!!! Jag höll på att slå honom när jag såg honom... Jag förflyttades 8 år bakåt och jag fattar nu hur mycket jag har växt och vilken annan människa jag är nu.

Som tur är så var jag riktigt snygg i fredags, så jag förvånade förhoppningsvis honom ordentligt.

Jag vill bara säga; NI SOM GJORDE MITT LIV TILL ETT HELVETE I 5 ÅR, NI KAN DRA ÅT HELVETE!!!!!!!!!!!!!!!!