mongobongo

Min mormor dog i söndags den 10:e augusti kl 11.57 på morgonen. Hon blev 80 år gammal, så hon hann leva ett rätt långt liv, men det är jättejobbigt och tomheten blir bara större för var dag som går. Jag vet att jag sa att jag inte tyckte om henne ibland, men jag menade verkligen inte det, och jag gråter i stort sett varenda gång hon kommer upp i mina tankar.

I december förra året blev hon diagnostiserad med levercancer och en väldigt stor tumör i bukhinnan (den hade suttit där i ca 5 år, men den utgjorde inte ett så stort hot mot resten av kroppen), men levercancern satt så dumt till att man inte kunde operera, så hon började med cellgifter... De hjälpte inte så mycket, men hon var ändå rätt pigg hela januari fram till slutet av maj. Sedan gick det fort nedåt. Hon orkade inte äta, inte prata, för hon blev så uttorkad. Sedan kunde hon inte ens gå på toaletten själv, men hon hade inte ont. För ca en och en halv vecka sedan, förra söndagen så stod hon upp för sista gången.  

Jag kan fortfarande höra hennes citat "jag är med på allt som är tokigt" och se hennes sneda leende framför mig. Men när jag öppnar ögonen så möts jag av tystnaden och tomheten utan henne. Se, nu gråter jag igen.....

Jag vet inte om min moster ljög när hon sa detta, men jag blev jättechockad när jag fick höra att det sista mormor sa innan hon dog var; "Nina är en toppentjej, verkligen en av de finaste människor jag mött, och ett bättre barnbarn får man leta efter".


Jag saknar henne jättemycket, men hon har det bra nu, hon sitter säkert på ett moln med sina föräldrar och min farmor och farfar och tittar ner på oss.



Vila i Frid mormor
f-1928-03-13
d-2008-08-10